Anorexia Nervosa

En sjukdom, inte ett sätt att leva.

? Alla har bestämda åsikter om sitt fysiska utseende: Stor- Iréne njuter av sin smalhet fast hon är svullen, Anny tycker hon harmonisk rund fast hon är alarmerande mager. Jenny som är som en spik tycker att hon är prefekt. Vad Clara beträffar så bevisar populariteten hos hennes stora stjärt för henne att hon är vacker?

Ovanstående citat är ett utdrag ur boken Kvinnoorkestern av Fania Fénelon som beskriver tillvaron i koncentrationslägret Birkenau under andra världskriget. Med detta vill jag visa att en förvrängd kroppsuppfattning troligtvis är ett resultat av att man svälter. Kvinnorna i citatet ovanför vägde omkring 30 kg och det de såg när de betraktade sig själva var stor mage, stor rumpa, kraftiga lår och fylliga byst och det är precis vad personer med en ätstörning också gör. Det som skiljer kvinnorna från Birkenau från dem med ätstörningar är att de förra uppskattade det de såg, medan de senare upplever sig som tjocka.

Att personer som har en ätstörning eller på något vis svälter har denna förvrängda syn tror man har att göra med att det blir en felkoppling av aminosyrorna (proteinets byggstenar ) i hjärnan när man lider av näringsbrist. Men när man så småningom fyller på förråden igen och går upp i vikt- det vill säga när kroppen får sina råvaror så att den kan funka bra igen - försvinner den här felaktiga kroppsuppfattningen. Majoriteten av de personer som lidit av svält och sedan gått upp i vikt igen upplever sig som smalare när de lagt på sig några kilo än vad de gjorde när de var som smalast. Kan verka konstigt, men med detta vill jag försöka förklara att Anorexia Nervosa är en sjukdom, inte en livsstil. Man väljer inte att bli anorektiker, inte heller att utsätta kroppen för svält och näringsbrister. Men när man väl har tappat kontrollen och hamnat i träsket är det otroligt svårt att ta sig ur och ofta vet inte anhöriga hur de ska ta sig till. Nyckeln ligger nämligen hos den drabbade själv. Om inte hon själv är medveten om problemet kommer ingen att kunna hjälpa. Ingen tvångsmatning eller sjukhusbehandling kan i grund och bottnen hjälpa en anorektiker att bli frisk från sin sjukdom. Hon kanske går upp i vikt, men om denne inte själv varit ?med på resan? och därmed blivit frisk genom bearbetning och övning, kommer hon troligen snart få ett återfall igen och trilla tillbaka. Man kan likna det med en alkoholist. Om alkoholisten inte själv är medveten om att han har ett problem med alkoholen kan man inte hjälpa honom eftersom det inte ?finns något problem? att lösa. Det är därför viktigt att den drabbade själv verkligen blir medveten om sin sjukdom innan man börjar behandla den, vare sig man gör det på egen hand eller i anslutning till sjukhus. Nu påstår inte jag att man ska skita i de som inte vill ha hjälp, självklart ska man göra någonting. För vissa personer kan det ta väldigt lång tid innan man själv är beredd att acceptera sjukdomen och i vissa fall är det till och med livshotande om man inte tvångsmatar dem på sjukhus för att förhindra att de svälter ihjäl. Men det viktiga är att man sedan får patienten till insikt i hur allvarlig situationen är så att man en gång för alla kan bli fri sin sjukdom. För ?en gång anorektiker, alltid anorektiker?, stämmer inte in här till skillnad från alkoholister, som aldrig mer kan konsumera alkohol. För man kan faktiskt bli fri från sin sjukdom, men jag påstår verkligen inte att det är lätt för det kräver mycket arbete, men man kan om man bara vill.

Olyckligtvis når inte alla tillfrisknandet och omkring 15% dör direkt eller indirekt av sjukdomen, antingen av svält eller genom självmord.

Vanligare än man tror.

I hela världen räknar man med att det finns ca 14miljoner människor som lider av ätstörningar. Man räknar med att 1,5% av alla kvinnor mellan 15-39 år lider av anorexi och ca 2% av bulimi i Sverige idag. Men utöver detta finns det många gånger fler som lider av något

som kallas för EDNOS (Eating disorders not otherwise specifided) det vill säga ätstörningar med diffusa eller blandade symtom som gör att patienten inte kan sättas under gruppen som anorektiker eller bulimiker. Nyliga undersökningar visar att var fjärde kvinna har ett komplicerat förhållande till mat.

Det första fallet av den ?moderna? anorexin som vi idag talar om uppträdde på 1800-talet och har sedan dess bara fortsatt att öka.

Bulimi= Den stora skillnaden mellan Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa är att en person med bulimi hetsäter stora mängder mat (eftersom kroppen ropar efter bränsle, då de under en tid ätit för lite) och sedan kompenserar detta med att spy, användning av laxermedel och överdriven motion. Medan en person med anorexi svälter sig själv. Det är inte ovanligt att personer som förut lidit av anorexi övergår till Bulimia Nervosa.

När Anorexin tar över ens liv.

Oftast börjar sjukdomen med en således oskyldig bantning som från början handlar om att gå ner ett par kilon, men som på vägen ballar ur totalt och gestaltar sig i en otrolig besatthet där man skadar både kropp och själ genom svält oftast i kombination med överdriven motion. Anorektikerns liv börjar allt mer att kretsa kring mat. Hon pratar om mat, tänker och drömmer om mat, lagar mat, proppar kylen och frysen full och lägger ner timtal på att läsa matrecept och kokböcker. Hon är expert på att tala om för andra hur de ska äta, men sig själv unnar hon inte en tugga. De få tuggor som kroppen lyckas få i sig utnyttjas mer än omedelbart och hon ligger ständigt på minusläge. Och om det någon gång råkar bli ?för mycket? blir hon panikslagen och måste kompensera det med något. Exempel som att cykla milslånga sträckor, spy, använda laxermedel eller dra åt svångremmen ännu ett snäpp genom att äta mindre. Det finns två sorter av anorektiker. De som inte tränar alls och de som är hyperaktiva och ägnar flera timmar åt träning. De resonerar enligt ?träna för att få äta? och inte ?äta för att få träna? vilket skapar ett tvång och beroende hos dem. Om hon inte tränar är hon inte värd maten. Sjukdomen blir som en tävling där den insjukna hela tiden vill vara ?bättre? och äta mindre. Anorektiker får som en sorts ?kick? i början av svälten, som en adrenalinkick av stolthet som ger tillfredsställelse av att man lyckats låta bli att ge efter för hungern.. Efter en tids självsvält sätter även en annan funktion in. Det frigörs endorfiner som egentligen har som uppgift att få upp oss för att samla mat och äta upp oss. Men istället för att utnyttja denna uråldriga energigivande funktion till att samla mat upplevs den som en ?belöning? för den självsvält som anorektikern går igenom. Hon mår helt enkelt bra när hon svälter, och tyvärr förstärker därför denna överlevnadsfunktion hennes beteenden.

Anorexi betyder egentligen nervös aptitlöshet, vilket egentligen är en felaktig benämning eftersom en anorektiker inte förlorar aptiten. Aptiten är- framför allt den första tiden av det anorektiska tillståndet- ganska god, till och med riktigt god. Om man verkligen hade förlorat aptiten, skulle det inte finnas någon logisk förklaring till varför man känner sig stolt och duktig när man står emot sina hungerkänslor. Man blir plötsligt någon, man är den som klarar av att stå emot sin hunger. Med tiden kan hungerkänslorna sättas ur spel, men aptiten är det absolut inget fel på, som omgivningen förleds att tro.

I början av viktnedgången upplever anorektikern en ökad energi som kan ge utslag i till exempel höjda betyg. Men efter några veckor sjunker emellertid resultaten och koncentrationsförmågan minskar. Allt tar längre tid än förut och man får drastiska humörsvängningar. Både kroppen och psyket blir allt mer tröttare och närstående börjar

reagera på att personligheten ändras och de känner inte längre igen henne. Trots detta unnar hon sig inte att känna tröttheten, lika lite som hon unnar sig att äta, så fast hon ser ut som ett vandrande skelett fortsätter hon att springa, cykla, simma.

Hon äter allt mindre, bryter all mat i småbitar och tar stora portioner av sallad på tallriken. Så fort det blir tal om att äta eller fika kommer hon med undanflykter. Kompiskretsen minskar, ensamheten ökar. Hon isolerar sig för att slippa höra hur mager hon blivit och hur lite hon äter. Sina tidigare fritidsintressen (förutom motion) orkar hon inte fortsätta med.

På bara några månader kan vikten rasa med 20-40% av den ursprungliga vikten. Och från att ha varit trevlig, social och välanpassad blir hon avvisande, irriterad och kontrollerande och har lätt för att bli ledsen eller arg. Familjen står maktlös.

Kläderna blir större och större och intresset för att köpa nya kläder minskar då man inte längre besvärar sig med att prova de redan förstora kläderna i butiken. De åtdragna skärpen skaver som knivar i ryggen och BH:ns bygel lämnar röda märken efter sig på bröstkorgen. Men trots detta upplever man sig som tjock. Man fokuserar sig på vissa delar av kroppen medan man blundar för andra.

Ju smalare man blir desto större blir magen. Och detta är något som stör många anorektiker. Eftersom de i all sannolikhet lider av fettbrist vilket i sin tur leder till proteinbrist, då kroppen får använda proteinet till bränsle (som egentligen fettet och kolhydraterna skulle ha gjort) så kan inte proteinet användas till att bygga upp vävnader osv. Detta gör att kroppen parallellt med alla andra näringsbrister då lider av proteinbrist. När man lider av proteinbrist sväller magen upp, då det råder brist på bukmuskulatur ( som på de svältande barnen i Afrika). Och eftersom många anorektiker även är livrädda för salt så har de även saltbrist. Saltbristen i kombination med proteinbristen får magen att svälla upp så fort det hamnar mat i magsäcken, då all vätska förs till matsmältningen Detta blir kvittot till att anorektikern blir fet av att äta eftersom de upplever magen som enorm, den ser opropertionelig ut till resten av den magra kroppen.

De tre olika faserna.

Man brukar beskriva insjuknandet av anorexi i tre olika faser:

Fas 1. Kraftig viktminskning.

Fas 2. Kroppen reagerar med minskad energiförbrukning, mensen upphör, blodcirkulationen dras ner, försämrad koncentrationsförmåga och känslan av ?behovlöshet?.

Fas 3. Kroppen, som inte har något fett kvar, börjar att bryta ner de egna äggviteämnena för att få energi. Anorektikern känner apati och psykoterapi blir meningslös.

Bakom den svältande kroppen.

Man blir inte bara smal av att svälta. Samtidigt som undernäringen tar över och näringsbristerna blir fler sänks kroppstemperaturen. Kroppen försöker ligga på sparlåga och anpassa sig efter den otroligt låga energiintaget. Blodtrycket blir också lägre, liksom hjärtfrekvensen och andningen. Den låga fetthalten gör att anorektikern ständigt fryser och kroppens försvar till att värma den lilla kroppen blir ökad behåring där silkestunt så kallat lanugohår växer fram över hela kroppen (även i ansiktet och på kinderna). Huden blir torr och missfärgad och får en grå, blek nyans.

Hela ämnesomsättningen skruvas ner på sparlåga, vilket leder till ?förstoppning? i magen (eftersom inget kommer in är det ganska logiskt att rester inte kommer ut). Man kan också drabbas av hormonrubbningar, magtarmproblem, magsmärtor och hjärtsvikt. Hjärtsvikten beror på att saltbalansen är förändrad och hjärtat får för lite kalium. I vissa fall kan till och med en sårbarhet i kopplingen mellan nervsystemet och hormonproducerande körtlar i kroppen bildas. Man blir naturligtvis väldigt trött och ibland upplever man tröttheten som

plågsam och man hamnar i en ond cirkel med sömnstörningar, depression och självmordstankar.

Att hjälpa sig själv.

Som jag beskrev innan så är anorektikerns första steg mot tillfrisknande självinsikt. Det finns inga läkemedel som kan lösa problemet, och viljan måste komma inifrån. Men i ett försök att påskynda denna insikt finns det ett antal metoder som man använt sig av. En går ut på att patienterna videofilmas, med enbart underkläderna på, i alla vinklar. När hon får se sig själv med den utomstående betraktelsens ögon blir det ofta allt för uppenbart. En annan metod går ut på att anorektikern ställer sig mot en vägg, också enbart i underkläderna, varefter någon person får rita av hennes konturer med krita. Eftersom kritan verkligen följer hennes kroppslinjer går det inte att fuska, och figuren som uppstår på väggen är ofta svår för anorektikern att acceptera.

En annan viktig nyckel i tillfrisknandet är kunskapen om kroppen. Många friska anorektiker säger att kunskapen om hur kroppen verkligen fungerar och vad som händer med maten har varit mycket värdefullt för att ens ha vågat ta första steget mot en friskare verklighet.

Den största skräcken hos en anorektiker är att man allt för snabbt och för mycket ska gå upp i vikt. Man är rädd att bli ?fet igen? och just denna rädsla gör att många skjuter upp tillfrisknandet och tänker att man ska ta tag i det senare. Därför är det viktigt att man verkligen lyssnar till kroppen och ger den vad den behöver på ett sunt sätt. Och för att gå upp på ett sunt och bra sätt finns det fyra så kallade guldstenar. Om man håller sig till dem så garanteras det att man går upp på ett tillfredsställande sätt utan några hemska överraskningar. Det innebär alltså:

- Regelbundet ätande

- Varierat ätande

- Ordentligt tuggande

- Tillräckligt med järn.

Om man håller sig till dessa guldstenar så är man definitivt en bra bit på vägen till ett friskare liv med ljus, glädje och framtidsplaner. Ett liv som varje människa är värd att leva.

Icke Godkänt, sommarskolor, individuella program, vad är det som har hänt med Sveriges utbildning? Staten börjar oroa sig för att ungdomarna inte kommer in på gymnasieutbildningar efter att inte ha fyllt upp kriterierna i alla basämnen. ?Var ligger felet?? är det många som frågar sig och jag har svaret: Skolmaten! Dagens skolmat är förfärlig, både närings- och smakmässigt. Kvalitén är inte att prata om och majoriteten äter sig inte ens mätta. Och inte tala om ersättningen för vegetarianer. Den är urusel! Man tycker tydligen att potatisgratäng jämnar ut näringsinnehållet för en biff, knappast! var finns proteinet? Ska man riskera näringsbrist?

?Vadå maten har väl inget med utbildningen att göra? tänker ni kanske, men det har den visst. Maten har en stor påverkan på hur vi mår och hur vi sedan orkar tänka och arbeta. Om vi inte får i oss tillräckligt med energi så orkar vi inte vara kreativa så är det bara. Nu menar inte jag att allt hänger på skolmaten, visst ligger det mycket ansvar hos varje individ, men om man fått möjligheten att få i sig bra föda så garanterar jag att eleverna kommer att bli mer fantasifulla och arbetsamma. Om kroppen tillgodoser sig långsamma kolhydrater så sjunker inte blodsockret lika mycket och vi orkar därför att arbeta längre och effektivare.

Mitt förslag är därför att förbättra skolmaten och satsa på mer grönsaker, fullkornsprodukter och ekologiskt! Det är inte mer än rätt att vi får den energi vi förtjänar eftersom samhället sedan förväntar sig så mycket av oss. Vi elever är ju faktiskt Sveriges framtid, eller hur!? Och om vi orkar mer och presterar bättre leder det till bättre betyg och sedan en ljusare framtid för hela landet. Om vi dessutom satsar på ekologiska varor så gör vi miljön en tjänst samtidigt som kvalitén ökar. Eftersom många ungdomar idag är väldigt inaktiva och löper stor risk för fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar påverkar det Sveriges folkhälsa och därmed arbetskraft och budget. För om folket mår dåligt blir det dyrare för landet, eftersom vi sjukskriver oss och behöver sjukvård, och det är inte små summor vi pratar om! Om man istället börjar lägga ner mer energi på förebyggande syften och tex. satsa på skolmaten, istället för att handskas med problemet när det redan har orsakats, kan man rädda både tid, välmående och pengar.

Man kan tycka att ?vadå ett mål om dagen kan väl inte rädda en folkhälsa?, men ett mål om dagen i nära tretton år av ens liv är väldigt mycket och kan därför förändra en heldel (och då räknar jag bara fr. grundskolan till gymnasiet de flesta går även på dagis och på högskolan.)

 ?Men pengar växer inte på träd?. Nej det gör de inte, men i detta läget så handlar det om prioritering för pengar finns. Man måste bara våga satsa och förstå att maten är en viktig del av utbildningen och är därför värd att satsas på.

Säg mig varför är det rätt att skolelever endast har en generell budgeterad måltid på ca 6kr medan de som sitter inne i fängelseanstalter får mat som kostar ca 40kr. Är det moraliskt rätt? Jag menar de som är straffade, som faktiskt har begått brott mot samhället får bättre mat än de som utbildar sig till att så småningom bygga upp landet. Jag tycker man borde fråga sig hur man vill att Sveriges ska se ut om tjugo år. Ska vi låta folkhälsan bli värre, som faktiskt är ett faktum att den håller på att bli, eller ska vi se till att förebygga och se till att de som ska bära landet och de som ska se till att ni arbetare får eran pension ska må bra och leda produktionen framåt istället för tvärtom? Man måste se tyngden i skolmatens påverkan på ungdomar.

Om svenskarna vill se en kreativ hållbar utveckling måste man förbättra skolmaten, för den är faktiskt mer än bara ett mål om dagen!